Tänk er en erfaren företagare i en glamorös bransch. Han vill skapa ett nytt och exklusivt koncept, bara för de rika, välbärgade och fräcka. Han lägger allting till rätta; lokaler, personal, utrustning och anlitar dessutom en kollega till mig för att lansera det nya.
Grymt kan man säga. Ända till första fakturan dimper ner, en helt klart rimlig summa för flera veckors jobb. Men han kan inte förstå hur det kan kosta så mycket, verksamheten är ju inte igång ännu, hans personal har inte ens börjat jobba och vad betalar han för; skisser, idéer grunden för en kampanj. Han förstår ingenting, gnyr som en baby och vill ha en ny faktura. En egotrippad, självgod narcissist som kan själv, som så många andra företagare.
Framgången för hans nya koncept bygger helt och hållet på en stark och tydlig positionering, att han visar sin nivå och varför företaget finns. Det kräver bra marknadsföring, bra idéer, en stark och konceptuell lanseringsrubrik. (som jag faktiskt har gjort, men han har inte fått den). Men i processen säger han upp samarbetet p g a kostnader. Helt sjukt och löjligt när man vill ligga i elitserien – eller egentligen vara över den. Ut kommer en lanseringsannons som ingen märker, som gör honom till en av alla de andra.
För mig är det ofattbart, men ibland kan prestige och stupiditet bana väg för undergång och misslyckande. Jag sätter en peng på att det blir så. En av de dummaste företagare jag stöt på under 35 år. Fast han är inte dum, bara självgod och inbilsk. Har man pengar, så tror man sig kunna gå i land med vad som helst. Bland annat att dissa goda samarbetspartners. Det välkända kan-själv-syndromet ligger som en våt blöja över hans nya verksamhet.
Jag ser med nyfikenhet fram mot hans nästa steg i kvarteret Dumistan.
