Polis polis potatisgris.

Så skojade man när jag var liten. Med stor respekt och nästan lite rädsla. När jag var sex år och min söta lillasyster fyra, så mötte vi en polis i Malmö och hon skrek ”lise, lise tategrise”, vilket gjorde mig skiträdd.

Idag är jag mer rädd för polisens förfall. Vi har en rikspolischef som inte står för någonting. En politruck som sossarna tillsatt, men som har noll koll. Ingen kompetens, inget förtroende, inga visioner och inga ambitioner. Mer än att uppbära lön så länge det går. Jag saknar Björn Eriksson, en rakryggad man som vågade säga saker och stå upp för det.

Dan Eliasson är som en slemmig manet, totalt genomskinlig, helt ofarlig och utan hjärna eller känsloorgan. Vi har ett problem. Sverige är på väg att förfalla. Duktiga poliser kämpar i motvind med en chef som inte bryr sig skit och inte stöttar dem. Andra generationens invandrare skjuter på varandra, för att få makt om narkotikalangning med mera. Våra poliser står handfallna, vårt rättssystem kapsejsar, advokaterna gnuggar händerna och vi skattebetalare står för notan.

Ska vi ta tillbaka vårt land eller ska någon djävla regeringsmedlem äntligen fatta något? Statsministern, Ygerman, Rikspolischefen och alla de andra är i alla fall bra på en sak; att gömma sig och blunda. Men det handlar inte längre om partipolitik, det handlar om oss vanliga människor, vår tilltro till rättssystemet och vår säkerhet.

Om någon startar ett medborgargarde, så är jag med. Tyvärr!