Mitt första blogginlägg

Hej på er.

Det här är första inlägget i min blogg. De flesta bloggare är ju tjejer mellan 20 och 30, vackra, sexiga och duktiga på att diskutera allehanda saker kring utseende och upplevelser. Inget fel i det, men för oss som fyllt 60 är det svårt att relatera till deras verklighet. Vi har en helt annan utgångspunkt, inte sämre men väldigt annorlunda.

Jag kan inte undanhålla er vad som hände häromveckan. Min dotter och hennes kille bygger om altanen och barnen har tråkigt. Jag hämtade upp mina prinsessor Emmy 10,5 och Tyra 8,5. Av någon outgrundlig anledning J ville de gå till Kungsmässan, Kungsbackas mycket fräscha och fina köpcentrum. Det inhandlades en del små kläder, byxor, toppar en väska mm. Vi avslutade med ett besök på Frozen Yoghurt-baren. Jag sa att ni får ta så mycket ni orkar, men inte lämna något. Efter två väldigt stora portioner säger Emmy att hon kanske kunde tänka sig en till – och Tyra håller med. Jag svarar:

  • Självklart får ni det, jag älskar er och ni får vad ni vill.

Hon tittar på mig och säger allvarligt.

  • Får vi verkligen det?
  • Absolut!
  • Morfar, du är som ett kreditkort.

Helt underbart. Är det så man ska se sig, som ett kreditkort för barnbarnen. Varför inte och varför? Jag är inte säker.

Jag har kallat min blogg för Moffi-bloggen för 2001 när jag fick mitt första barnbarn Alexander, så började min underbara produktionsledare Anna Bille att kalla mig för Moffi – och det har hängt med. Kanske inte det fräckaste namnet, men ändå relevant för den person jag är.

Det känns som igår när jag började på Trygg-Hansa i Borås. Jag var nästan yngst, förutom den snygga Inger Svensson (som nu heter Persson). En ung man i 27 års-åldern, vältränad, mycket hår och oftast ganska solbränd. Ingen Dolph Lundgren, men ändå ganska ok – och näst yngst på jobbet.

Häromdagen var jag på mitt yngsta barnbarns avslutning på dagis. Hon är snart tre och givetvis ljuvlig. Efter lite omvärldsbevakning bland alla unga föräldrar insåg jag att den unge mannen numera var äldst i församlingen. Vad var det egentligen som hände?

Man har jobbat och slitet, tagit hand om barn, varit på otaliga skolavslutningar, haft pick-nick i skogen, åkt till fjällen eller södern, krigat med lärare och rektorer, drivit företag med allt vad det innebär av kunder och anställda etc. Plötsligt är man äldst och inte i centrum för händelserna. Samtidigt är det spännande med en ny tillvaro – och vad fyller man den med? Det här till exempel J

Min svärdotters mamma, som tyvärr är änka sedan något år tillbaka, konstaterade att det var en fantastisk tillställning, men att det var skönt att sitta på läktaren och inte vara mitt uppe i det. Jag håller med henne. Barnbarn är livets efterrätt och vår roll blir så annorlunda, en lagom dos då och då, ställa upp när det behövs och skämma bort så mycket som möjligt.

Men i fortsättningen kommer jag att använda den här bloggen för att dela med mig av reflektioner hos en som är 60+ och förhoppningsvis få reaktioner som kan förgylla kommande inlägg från alla som är i samma situation.

Reflektioner, relationer och reaktioner. Hoppas att ni vill vara med.