Så var den här, dagen då jag skulle ta mina barnbarn till nöjesparken. Och min yngste sons fina flickvän med två barn som jag aldrig träffat. Det blev bra, det blev jättebra. Visst, att regnet öste ner i fyra timmar och vi köpte regncapes i parti och minut, dom går ju sönder direkt (förmodligen uträknat så man ska köpa fler J.
Men vi hade det bra. Barnen tog hand om varandra på ett fantastiskt sätt, medan jag och Hilla fick sitta på Tyrolen och ha koll på dem. Med stora starka och Irish Coffee. Hur mysigt som helst och framför alt att se hur barn mellan 9 och 15 hittar varandra, stöttar varandra och gör grejer tillsammans. Det blev tre små team och dom var helt underbara.
Jag lärde känna min nya svärdotter och är väldigt glad för det. Efter nio timmar var vi förmodligen lika våta och trötta, men barnen kunde nog stannat en dag till. Men det är mysigt när Linus 14 på tåget hem undrar om jag är pank nu och jag kan svara att jag ska äta gröt resten av veckan. Och när man får kramar av sina barnbarn innan det ska gå av i Lindome och mötas av sin lilla mamma. Det är sånt som gör livet värt att leva – ett tag till.
Emmy, som snart blir elva, sa att jag inte får kalla dem prinsessor mer, det är skämmigt. Jag ska säga barnbarn. Men dom är ju mina prinsessor. Vad måste inte en morfar stå ut med? En verbal kullerbytta kanske. Nu får jag säga ”drama queens”. Haha!