Det uttrycket brukar ju förknippas med släktingarna som bor på bondvischan och kommer in till stan för att med stora ögon betrakta hur det går till i den verkliga världen.
Så var inte fallet.
Min syssling Ingalill, döpt efter min lilla mamma, är en högt uppsatt bibliotekarie som är mycket intresserad av släkthistoria. Hennes dotter Jana-Lise är TV-ankare i Portland, går upp kl 2 på morgnarna och börjar sända vid halv fem. Fem dagar i veckan. Brrr!
Nu skulle dom besöka mig. Jag hade två blonda kvinnor i min säng (och i min cab), men jag låg i rummet bredvid. Det var mysigt. Jag var hotelldirektör, servitör, kock, chaufför, guide och stand up komiker. Allt på en gång. Ni som känner mig vet att jag gillade läget.
En dag åkte vi till ”the old house” i Harkniven utanför Bräkne-Hoby i Blekinge. Med dagens undervisning vet många människor inte ens var Blekinge ligger L I ett lite hus där föddes Ingalills farmor och min morfar som syskon. Ett rum och kök, sex barn, en ko, en get och bikupor samt en liten skomakarverkstad.
Det blev känslosamt och bra. Förmodligen en höjdpunkt på en komprimerad semesterresa. Vi hade så kul och det fans en sådan gemenskap. Vi är ju släkt.
Så min reflektion idag kan sammanfattas i ordet ”family”. Vi är familj och vi är nära varandra hur långt vi än bor ifrån varandra. Vår bakgrund och historik är viktig, speciellt för dem från Amerika. Men den knyter oss samman och ger oss något att stå på. Vare sig vi är adliga eller vanliga människor. Det handlar inte bara om generna utan väldigt mycket om hjärtat.
Ett samhälle utan familj och familjekänsla fungerar inte.