Hur tänker vi?

Som sagt, jag har passerat pensionsgränsen och är därmed förbrukad. Det kommer pengar varje månad, i mitt fall från fem olika håll. Till skillnad från många kvinnor, speciellt inom vården, så är jag privilegierad.
Men jag tänker på dem som inte är det. Kvinnor jag känner som plötsligt får 50-60% av den vanliga inkomsten. Kvinnor som har kämpat helas sitt liv och plötsligt får det ganska tufft.
Om man dessutom inte är sambo blir det en helt ny vardag. Man får sluta att unna sig saker som tidigare var självklara, man kanske inte kan skämma bort barnbarnen och man kan inte med självklarhet planera den där resan till södern. Det är så orättvist.
Jag är ingen kvinnorättskämpe, men jag tycker att det ska finnas rättvisa. I min värld är mamman den viktigaste personen i en familj, det finns till och med studier på det. Ändå är det slagsida åt oss män. Vi klarar oss alltid på något sätt.
Så min reflektion är egentligen att vi måste lyfta kvinnorna. Vi har invandring, flyktingar och mycket att ta hand om, men det finns många kvinnor som är ekonomiskt utsatta och knappt kan ge sina barn julklappar, födelsedagspresenter eller semesterresa. Var hamnar dom i dagens Sverige?
Dom är grundbulten i vår kultur, så låt oss ge dem kredit för det. Utan dom är vi ingenting.