Det var som katten.

Det var som katten.

Min dotter är grym, hon skulle kunna driva vilket kärnkraftverk som helst. Ger hon sig in i något, så är det full satsning. Så för ett år sedan skaffade de katt, en gudomlig liten Svea. Hon har ett M i pannan, som om det vore Marabou eller något annat.
I planen låg att Svea skulle få en kull kattungar, ni vet, de ljuvligaste små barnen i världen. Och det skulle ske kring den 10 juli. Problemet var att matte skulle på innebandyturnering i Prag den 5 juli. Och katten protesterar givetvis kraftigt genom att föda dagen innan. Man kan ju i och för sig inte veta om det är avsiktligt eller bara naturens gång.
Nåväl, under fyra dagar skulle jag ha mina prinsessor Emmy och Tyra samt deras fine storebror Linus. På hemmaplan fanns underbara Joanna Friberg som skulle ha ett öga på katterna. Problemet var att Svea hade någon sorts infektion i spenarna, så det fanns bara en som de fyra nya kattungarna kunde slåss om. Det blev veterinären några gånger, matning med små sprutor, glädje och tårar. Två små missar dog, två kämpar vidare och verkar klara sig bra. Tack vare Joanna Friberg, en klippa som tog ett grymt ansvar.
Som morfar är jag rätt bra, men som ”kattmorska” är jag värdelös. Mina händer darrade när jag skulle försöka ge de små lite matersättning. Dom är så små och bräckliga, de väger som en kexchoklad. Men Joanna fixade detta såklart.
Nu har barnbarnen gått vidare till farmor och kompis. Jag är helt slut. Glad och lycklig. I morgon kommer min dotter hem och tar över. Hon skulle kunna bli projektledare på vilken byrå som helst. Oavsett vilket drar jag mig tillbaka och tar mig en rejäl jamare.