Så var det dags för min vän Daniel (egentligen min sons vän) att gifta sig med sin Jenny. Lindome kyrka hade beställt en lagom flexibel präst, inte purung, men mån om att transformera de traditionellt, kristna ritualerna till något mer modernt. Han kämpade på ganska bra. Kanske lite mycket när han frågade brudparet om de kunde räkna och vad 1+1 blev. Båda svarade givetvis 2. Men, sa prästen om man lägger ihop en grushög med en annan, vad blir det då? Givetvis 1. Och vi förstår ju alla att det är en metafor för äktenskapet.
Nåväl, det var en väldigt fin och härligt vigselakt. Lagom lång, väldigt rörande och med lite glada skratt. Man får skratta i kyrkan numera, det fick man inte på min tid.
Jag måste erkänna att en och annan tår kom rullande längs min kind. Brudparet var så fina, stämningen var så härlig. Runt omkring mig satt unga människor i 30-årsåldern. Stiliga killar och snygga tjejer. Inte de konventionella kostymerna och dräkterna utan mycket fräckare utstyrslar. Och med en extra touch – tatueringar. Förmodligen hade 94,7% av alla ungdomar låtit sin hud drabbas av diverse konstnärliga bilder. Häftigt! Kunde ju inte hålla mig från att säga att de fått en bläck out.
Det värsta med min reflektion idag, är att jag kände mig väldigt gammal. Jag hade gjort mitt bästa med mina favoritboots, skinnjacka, fräck piké och givetvis ett par av mina bästa Ray Ban, men det kändes ändå ganska B.
Fast å andra sidan var jag ju bjuden, så man får väl känna sig rätt okej.
Det var kul att möta dem som ska bli framtidens familjer. Men jag undrar bara. Om både mamma och pappa har tatueringar, föds man med såna också? Skojar bara – fast det kunde kanske bli ett projekt för en medicinstudent J Ämnet: Hur tatueringar påverkar ett barns framtid när verkligheten kryper under huden på dem. Synbarligen?