Att vara pensionär.
Sedan jag var ung har ordet pensionär förknippats med gamla gubbar som har käpp, hatt och löständer. Eftersom jag numera kvalificerat mig in i den målgruppen kan jag säga att det är fel. Man träffar jämnåriga som ser ut som femtio och är oerhört vitala. Kvinnor som kunde vara fyrtio och män med god fysik och spänst som kunde vara jämnåriga med dem. Vad är det som hänt?
Själv känner jag mig som fyrtio och undrar vad som hände. Nyss var jag full av liv och aktiv, på möten hos Volvo, Ford, Stora Enso, Astra Zeneca och alla de andra. Nu går jag på café eller till Hemköp och handlar utan att ha någon press på mig. Inga deadlines, ingen projektledare som jagar mig och inga kunder som ringer. Skittråkigt!
Så vad fyller man sin vardag med? Man blir ju inte sämre som skribent och kreatör för att man passerar en åldersgräns, snarare tvärtom. Erfarenhet och kunskap är viktiga redskap för en copywriter, idéförmågan slocknar inte bara för att pensionspengarna kommer regelbundet. Jag är ju lika bra som förr, men får inte utlopp för det. Frustrerande! Det är därför jag ska bli sambo i höst (på jobbet) och få lite mer struktur i livet. Det är inte kul att bara ”mösa omkring”, man vill vara till nytta och inspirera.
Visst kan man vara en glad pensionär, men det känns bättre att vara i ett sammanhang och bidra till skatteintäkterna. Som pensionär vill man ju vara uppskattad J